Skip to content →

Det är lyckat att misslyckas och smart att vara lite dum

Det är bra om både elever och lärare får misslyckas, för det är först då vi lär oss hur vi kan lyckas. Det är också bra om elever och lärare får ställa dumma frågor, för ofta krävs just det för att det vi ska få bra svar. Tyvärr beskrivs alltför ofta misslyckandet som ett första steg mot ett absolut personligt nederlag. På samma sätt uppfattas frågor som inte passar in som minst sagt oroande. I förlängningen kan straffet bli socialt utanförskap.

failure

Är det här en överdriven beskrivning av verkligheten? Ja, det är absolut inte så vi vill att det ska se ut, men jag tror att alltför ofta är det här det dolda budskapet i det vi gör och säger. Tidigare i höstas publicerades Jessica Laheys bok The Gift of Failure, beskriven i en artikel i The Guardian, där hon betonar vikten av att få misslyckas och genom de lärdomar det ger utvecklas.  Föräldrar och lärare sitter ofta fast i samma outtalade tankemönster. Det finns en rädsla för att eleven ska halka efter, rädsla för att den framtida karriären och det lyckliga livet spolieras redan i lågstadiet, rädsla för att hamna utanför. Visst är det på många sätt ett tufft samhälle vi lever i, men ironiskt nog leder detta till att många barn och ungdomar växer upp i tron att någon täcker upp för dem om de är på väg att misslyckas och om man verkligen misslyckas är det helt kört. Det kan leda till en ångest för att misslyckas, vanligast bland tjejer, eller en känsla av det ordnar sig oavsett min egen insats, vanligast bland killar. Det är två sidor av samma falska mynt och motmedlet är de små misslyckanden där man vart efter lär sig en bättre strategi och växer som människa. Samma sak gäller frågorna. Alltför många elever är rädda för att ställa frågor som kan uppfattas som dumma. Kan vi skapa en tillåtande atmosfär i klassrummet, så är det just genom dessa frågor som det skapas tydlighet och lärande sker. Det är de dumma frågorna som genom historien har drivit vetandet framåt.

Även lärare är rädda för att misslyckas och för att ställa de kritiska frågor som ifrågasätter den rådande uppfattningen. Istället är det lätt att gå med strömmen och få gillanden i sociala medier och ryggdunkar på arbetsplatsen. Med den betoning som nu finns i samhällsdebatten på duktiga lärare, blir lätt bedömningen knuten till personliga egenskaper (till skillnad från när man talar om elever är det inte fel att säga så om lärare!) och inte till vilken metod som är bäst. Det här underlättar inte det viktiga pedagogiska samtalet ute på skolorna och viljan att öppna upp klassrummet för kollegor. I Japan har man länge arbetat med Lesson studies där lärare på veckobasis besöker varandras lektioner. Det viktiga här är att det huvudsakliga objektet för besöket är eleverna. Fokus ligger på metoden, hur bra elevernas lärande är och hur en annan teknik skulle kunna fungera bättre. En misslyckad lektion kan på så sätt leda till bättre lektioner, bättre undervisning och bättre resultat. Det är naturligtvis svårt att direkt överföra en metod från en japansk kontext till oss, men perspektivet är viktigt. Lärare ska kunna misslyckas och ifrågasätta, men också vara beredda på att detta tas upp i samtal med arbetskamrater för att hela arbetslaget ska kunna göra ett bättre jobb. Precis som för eleverna är det viktigt med en tillåtande atmosfär, men också en prestigelöshet från alla lärare.

Vad har då det här med digitaliseringen av skolan att göra? Jo, den viktigaste utvecklingsprocessen vi har i skolan blir omöjlig om det inte ställs en massa dumma frågor och om vi inte alla vågar misslyckas nu och då. Vi kan klara uppgiften om vi släpper prestigen, tillåter varandra att misslyckas och ifrågasätta och för ett ständigt pågående pedagogiskt samtal där olika metoder utvärderas och bryts mot varandra.

/Hans Wågbrant

Published in Spaning